Talet till pilen
Talet till pilen
För lite mindre än tre år sedan satt vi i Gröna rummet, alla blivande studenter tillsammans.
Samlade för första gången. Få ord sades men många blickar vandrade. Dessa var ansiktena på människorna vi skulle spendera de tre kommande åren med. Vissa var igenkännande, andra var nya. Vår oplanerade resa påbörjades den dagen.
Under åren tillkom vissa medan andra gick. Vår resa, som en gång varit oplanerad, började med tiden klarna. Vi lärde oss saker på vägen och vi förändrades. Sakta men säkert gick vi från ungdomar till unga vuxna. Vår resa fortsatte.
Våra tre år har nu passerat. Vår resa håller i just detta nu på att avslutas.
Pilen i en inre kompass förde oss hit från Sveriges alla hörn. Som senare samlade oss under Pihlskolans tak. Några har alltid varit här, vissa kom från Uddevalla, andra från Gotland och några från Stockholm. Tillsammans bildade vi en gemenskap som kan kallas för Pihlskolans avgångsklass år 2013.
Vi är alla olika, vi kommer från olika platser, har olika kulturer och tror på olika saker. Men under dessa år har vi blivit enade. Ansikten som var okända den första dagen har kommit en nära inpå livet. För vi har levt som i en bubbla med interna skämt, plugg, tjafs med varandra. Klasserna har med sina klassföreståndare bildats till familjer eller vänner. Som när Helen Almgren åkte till Nora för att hämta sina elever för dem missat bussen eller när Erling Jernberg ständigt frågar sina elever om deras framtid, så att han kan försäkra sig om att de får det bra.
Vi är nog alla tacksamma för de fina lärare vi haft genom åren. De är inte bara dedikerade lärare, dem bryr sig om oss, som om vi vore deras egna. De har följt vår utveckling och hjälpt oss från att gå från bra, till ännu bättre.
Men trots att lärarna varit en stor del av vår gymnasietid, så får vi inte glömma Wikipedia, Google, Translate, NE och Flashback forum. För i de mest kniviga stunderna, har de funnits där till hands.
Det finns en sång som går ”Varje gång är som första gången vi sågs, även om det är över nu, allting har förändras men du finns kvar”. Det är så vår tid på Pihlskolan har varit och kommer vara. När vi är med varandra, så är det nästan som om ingen tid har gått sen dendär första dagen. Vi må känna varandra bättre nu, vi tjafsar som syskon men fungerar som dysfunktionella familjer. Men vi trivs med varandra och vi uppskattar den trygghet och vardag vi skapat med varandra.
Men nu är vår tid förbi, vi kommer säga adjö till varandra. Men vi kommer alltid ha vår tid på Pihlskolan som ett minne. Och med mina sista ord avslutar jag vår gymnasietid, som en påminnelse om vad vi kan åstadkomma.
Futurum nobi est - Framtiden är vår