Hejdå prövotiden
För två år sedan grät jag lyckotårar för jag hade klarat körkortet som jag trodde var förlorat. Kommer ihåg denna dag så himla väl. Mamma släppte av mig en bit ifrån platsen där uppkörningsbilarna skulle stå för jag kände att jag behövde få syre till hjärnan. Mina ben var svaga och jag kände mig så illamående, spydde nästan av nervositet. Var väl medveten om att uppkörningen skulle vara det jag skulle oroa mig mest för. Teori hade alltid varit min grej och jag tyckte att jag körde bra, tills de på körskolan tryckte ner mig på botten endast för att tjäna mer pengar.
Var så sjukt besviken på mig själv efter 2-3 körlektioner med de i Filipstad, fick känslan av att jag inte kunde köra alls. Lyckligtvis bokade mamma in en körlektion i Karlskoga och körläraren Elin öppnade upp ögonen för mig och talade om att om hon fick bestämma skulle jag kunna kört upp där och då. Så nervositeten denna dag var förståelig. Min uppkörare var en kvinna, ganska strikt - och jag som hoppats på en glad gammal gubbe, men icke, det fick killen bredvid...Fick order att öppna motorhuven och kolla alla vätskor, men när jag väl gjort det sa hon att jag kunde nämna alla synbara delar av bilen när huven ändå var öppen....haha alltså min puls då..varför kunde jag inte bara fått testa blinkers? Haha.
Själva körningen gick bra tills vi var högst vid ett café och jag svängde ut. En bil från vänster sida kom i säkert 110 på en 70 väg och jag kände att det absolut var på håret från att bli en krock. Från det lilla ögonblicket från vänster-höger, vänster-höger så hade bilen kommit och backen skymte sikten. Där rök körkortet tänkte jag. All nervositet försvann och jag körde bara på för jag hade ju inget att förlora, att få körkort efter detta fanns det ju ingen chans på.
Efter 30 min körning så körde jag tillbaka till uppkörningsplatsen och parkerade. När uppköraren började prata lyssnade jag knappt, ville inte höra orden som skulle betyda att bara för en idiot kört för fort så skulle jag inte få körkort. "Ja det hände ju vissa saker som inte var så bra, men det fanns mycket som du gjorde riktigt bra. Det finns inga tvivel om att du kan köra bil så det är klart du ska ha körkort!". Kommer ihåg hur jag nästan skrek ut "SKOJAR DU!?" Haha och så sa hon all fakta som jag behövde veta gällande när körkortet skulle komma osv. Jag lyssnade inte. Jag hade körkort. Jag hade aldrig varit så nervös och aldrig kört så dåligt men jag hade lyckats ändå. Tårarna började rinna och hon sa "Grattis Stéphanie" och jag tog emot pappret jag kämpat så för och kramade henne.
När jag kom ut ur bilen möttes jag av mammas blick, total panik - hon trodde jag hade kuggat och grät av sorg. Men jag skakade på huvudet och visade pappret och mamma kramade om mig så hårt, hon visste hur mycket jag fått kämpa för att känna mig som en duglig förare sedan de på körskolan tryckt ner mig. Men jag hade vunnit, jag hade bevisat dem fel och lyckan var total.
- Kan inte förstå att detta var för två år sedan. Att jag var 18 år och numera är 20 och att min svarta pärla varit min i mer än två år. Tiden bara flyger iväg men 26 juni 2012 kommer alltid finnas i minnet.
